Blogguppgift C: När blir journalistik fiktion?

Hur sanningsenlig måste en författare vara i ett reportage? Spontant skulle jag säga att det han eller hon skriver enbart ska vara sant. I alla fall om man utger det för att vara journalistik, oavsett om det står i tidningen eller är en bok. Men något som fick mig att börja fundera är hur synen på detta är inom filmbranschen. Där är det inga större debatter som skapas över att någon karaktär är utbytt eller liknande. Skillnaden ligger kanske i att en film oftast är "baserad på en sann historia". Men när det bara står "en sann historia" då? Även om det skulle göra det på omslaget så blir vi inte överdrivet arga när vi upptäcker att Patch Adams flickvän inte blev skjuten och att de senare gifte sig i verkligheten. Däremot blev hans bästa kompis skjuten och dog. I filmen "A beautiful mind" är huvudpersonen fru genom hela hans kamp mot sin schizofreni. I verkligheten skiljdes de och blev tillsammans igen senare.

Varför stör vi oss inte på detta? Ett svar kan vara att det är regissörer och manusförfattare som gör filmer inte journalister. Deras strävan efter att återberätta allting korrekt kanske inte är lika viktigt som att göra en bra film? Vi kan poängtera att de exempel jag skrivit handlar om en sak som inte är sann och inte en hel film. Kommer det kanske bli lika accepterat med böckers innehåll i framtiden? Om man ser till debatten som bildades kring Liza Marklunds bok "Gömda" är det ju inte så i dagens samhälle i alla fall. Nedan följer ett utdrag från en annan bok där man också skulle kunna föra diskussion kring sanningshalten.

Det enda han tänker är att det måste komma en polisbil. Då skulle han kunna öppna bakdörren till taxin, hoppa ut och skrika på hjälp. (…) Trots att han har gett dem alla pengar han lyckats få ihop, trettioniotusen kronor, vägrar de släppa honom. Minst hundratusen ska de ha – annars skjuter de honom, har de sagt och garvat. Som om det inte räcker har han fått känna på hur det känns att ha två knivar hårt tryckta mot halsen. Nu tänker de föra honom till ett annat ställe på andra sidan stan. Vad som ska hända där har han ingen aning om. Men han vet att killen bredvid honom är rejält påtänd på kokain och något annat och har både kniv och pistol på sig.

Läckberg? Connely? Grisham? Den citerade texten känns som hämtad från någon av de nämnda författarnas deckare eller thrillers. Men det är fel. Texten finns att läsa i prologen till boken ”svensk maffia – en kartläggning av de kriminella gängen”, skriven av Lasse Wierup och Matti Larsson. Händelsen, som skedde i Uppsala, är återberättad av mannen som hölls fången i taxin.

Främsta anledning till att jag valde att läsa den här boken var för att vi redan hade den hemma och jag skulle då varken behöva köpa eller låna boken. Självklart kan det tilläggas att jag även valde boken av intresse. Spara pengar och få studiemedel för att läsa en bok jag gärna velat läsa – väldigt bra kombination.

Jag upptäckte dessvärre ganska snabbt, efter att ha dammat av boken och läst några sidor, att detta var ”svensk maffia – fortsättningen”. Skriven av samma två författare, men fel bok. Resulterade därför i att jag gick och köpte den rätta boken – endast 79 kronor för läsning på 371 sidor.

Ursäkta, nu kommer vi ifrån ämnet och börjar prata om ekonomi och konsumtion istället. Tillbaka till Sveriges organiserade brottlighet.

Jag upplever att målet med boken är att Weirup och Larsson vill upplysa det svenska folket om vad som faktiskt händer i Sverige. Just ”upplysa” känns som ett nyckelord för hela boken. Innan jag började läsa boken var jag misstänksam kring om boken skulle vara som Gudfadernfilmerna, där man nästan själv vill vara en bland de kriminella. Men när jag började läsa boken fick jag ingen större känsla av glorifiering inom gängkulturen. Jag anser heller inte att författarna hamnade i det andra diket och skrev som om det vore poliser. Jag upplever att det reportrarna Weirup och Larsson strävar efter är just att kartlägga den kriminella gängvärld som finns i Sverige. När man läser boken ligger ofta fokuset i att de helt enkelt återberättar vad de får reda på.

Det imponerande är sedan hur de valt att använda allt sitt insamlade material. Genom bra kapitelindelning av gäng är det lätt i hitta sig fram i boken om du exempelvis behöver gå tillbaka till något du redan läst, och enligt mig kommer du vilja göra det. Inte för att författarna skriver ostrukturerat, utan för att du upptäcker hur de utformat boken som ett enda stort pussel där man kan hitta kopplingar åt alla möjliga håll i den undre världen.

Allt mer kommer vi nu in på utformningen och skrivsättet i boken. Till stor del är boken ett typiskt exempel på ”new journalism”, då författarna väljer att använda det insamlade materialet på ett intressant sätt. Hur man själv nästan tar sig för armen när man läser om hur en tidigare medlem inom Hells Angels supportergrupp får sin tatuering borttagen med slipmaskin. Eller Leon, torpeden från Bosnien-Hercegovina, som när han är ung ser sin pappa bli mördad och senare i livet förklaras allvarligt psykiskt störd. Som läsare pendlar man från känslan av att läsa en tung thriller, till att vid ett annat ställe i boken få empati för personen som egentligen bara ville känna tillhörighet.

Boken stämmer in på det Jan Gradvall skriver om ”new journalism”: Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel.

Om jag nu inte blandar samman olika betydelser så handlar Svenska maffia – en kartläggning av de kriminella gängen om litterär journalistik. Då boken är en kartläggning av Sveriges organiserande anser jag inte att de skulle fylla någon funktion om författarna skulle vilja ändra på fakta, då vi som köper boken troligen gör det just för att få insikt i den verkliga kriminella världen. På detta sätt för man alltså då det bästa av två världar som författaren Marc Weingarten skulle säga : ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact” – det bästa av två världar.

Personligen stämmer även jag in på denna mening då boken jag läst, som är journalistik skriven på ett skönlitterärt sätt, är klart mindre ansträngande att läsa än om det funnits en lång forskarstudie som skulle hetat något i still med ”den organiserade brottslighetens framfart i Sverige”.