Blogginlägg B - Etik

Vid publicering är ofta trygghet endast frontordet medan nyfikenheten gömmer sig bakom

Tidningar vill ha läsare, TV vill ha tittare, radio vill ha lyssnare – och alla tre vill ha mer av sin sort. Vid en nyhet vill man skapa ett så stort intresse som möjligt. Ju mer detaljer i tidningen kring händelsen desto mer spännande för läsaren som nästan får känslan av att han läser en Grisham-thriller och inte en nyhetsartikel. Men inom media handlar det inte bara om de olika friheterna i som finns i Sveriges grundlag. Inom medievärlden har det skapats en etik om vad som publiceras och vad som inte borde publiceras kring nyheter och händelser. Men dessa ”spelregler” är också något som skapar debatt. Hur mycket får man publicera i en nyhetsartikel?

I boken Reporter – en grundbok i journalistik skriver författaren Björn Häger så här:

”Människans etnicitet, nationalitet, religion, sexuella läggning och liknande ska inte framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.” (s.270)

I en sändning i Medierna i P1 (2009-01-31) tar de upp en händelse i Sverige då en man blev mördad och hur tidningar valde att publicera olika mycket information kring händelsen. Det visade sig att mannen var homosexuell och att de två misstänka personerna var muslimer. En av dem hade en blogg där han bland annat uttryckt sin negativa åsikt kring homosexuella. Polisen uttalade sig dock om att de inte misstänkte något hatbrott, däremot hade det inte uteslutits.

Sydsvenskan valde att publicera mordet och att det fanns misstänkta men nämnde inget om att de mördade var homosexuell eller att en av killarna hade en blogg med ”extrema” åsikter, bl.a. om homosexuella. Aftonbladet gjorde däremot totala motsatsen: alla detaljer skulle med i artikeln. Här handlade det om två muslimska extremister varav den ena hade en hatblogg och att dessa två gett sig på en homosexuell man (nästan så att läsarna skulle känna att de läste en thriller). All denna information publicerades trots att polisen uttryckt att de inte misstänkte hatbrott. Så vilken tidning gjorde rätt? Eller gjorde båda rätt? Eller båda fel?

Vidare på i Björn Hägers bok stå det så här:

”’framhäv inte’ innebär att etnicitet, nationalitet och tidigare nämnda inte bör göras till huvudsak. Att enbart nämna det är en annan sak.”

Personligen skulle jag säga att Aftonbladet gjorde religion och sexuell läggning till huvudsaken, och mordet länkade dem samman. Jag anser att Aftonbladet drog ut svängarna klart för mycket, men kan man fundera på om sydsvenska drog ut svängarna för lite? Nej, jag tycker inte det. Enligt ovan citat hade Sydsvenska kanske kunnat dela mer information, men samtidigt hade det nog varit en svår balansgång att nämna religion och sexuell läggnig utan att människor skapar förutfattade meningar om saker som kanske inte stämmer. Tänk om de två killarna skulle vara oskyldiga! Spontant känns det då bättre att vara på den säkra sidan med publicering av information.

Ett exempel på en person som det skrevs mycket om men som senare visade sig vara oskyldig var ”35-åringen” (som han kallades då) som var skäligen misstänkt för mordet (dvs ”svagt” misstänkt ungefär) på dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Information lades ut om hur han bl.a. var fotbollsfanatiker i ett visst lag och även tidigare dömd för ca 50 brott. Tillräckligt publicerades för att åtminstone vissa skulle kunna räkna ut vem den mordmisstänkte var. Till försvaret sa människor att detta handlade om ett ministermord och att det då är annorlunda. Men senare visade det ju sig att han var oskyldig till mordet! ”Ajdå”, tänkte kanske en del inom medievärlden då...

”35-åringen” stämde senare bl.a. Sydsvenskan och Expressen för de publiceringar de gjorde om honom när han var mordmisstänkt. Båda tidningarna friades dock helt och hållet. (http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2012/12/35-aringen-vann-och-forlorade-i-hd-i-dag/)

Och juridiskt sett var det alltså inte emot lagen med de publiceringar som gjordes. Men var det etisk och moraliskt okej att göra det? För oss läsare blir det som tidigare nämnt mer intressant och en större fascination skapas ju mer detaljer som publiceras. Men på vilket sätt måste vi som läsare veta det? Är det för att känna oss trygga?

Journalisterna i Sverige anser inte att man ska publicera mer än vad man redan gör, däremot är ”svenska folket” förespråkare till detta. Är det då trygghet det handlar om – eller handlar det helt enkelt om nyfikenhet och att vi bara vill få ett större intresse och spänning i läsningen.

Jag anser inte att du och jag hjälper en person att assimileras in i samhället och bli en ”bra” medborgare om vi suktar efter alla saftiga detaljer kring händelser. Visst, det skapar en trygghet att publicera namn på ”den” och ”den” gärningsmannen. Men, naivt nog, vill jag hellre att Sverige ska sträva efter att skapa en trygghet i Sverige där vi kan tänka gott om andra och energi läggs på att ta fast och döma kriminella för att sedan lägga de stora resurserna och energin på att hjälpa dessa bort från återfall och deras gamla liv. Sedan är det en annan sak att bl.a. pressforskare Stig Hadenius inte skulle hålla med mig kring det publicitetstänkandet då han förespråkar trygghet genom mer publicering av gärningsmäns identitet.

Jag antar att definitionen kring ”trygghet” är olika för oss. Att vilja kunna tänka gott om människor, eller att slippa fundera och istället kunna placera människor i fack för det de tidigare gjort – inte för hurdana de är nu.