Blogg D: The Elements of Journalism

Citat hämtade från boken The Elements of Journalism (nedan förkortat till ”TEoJ”) är från den reviderade upplagan från 2007. I den tidigare fanns nio punkter kring journalistik, men en av ändringarna som gjordes 2007 var att lägga till en tionde punkt.

”When anthropologists began to comparing notes on the world’s few remaining primitive cultures they discovered something unexpected. From the most isolated tribal societies in Africa to the most distant island in the Pacific, people shared essentially the same definition of what is news. […] They wanted people who could run swiftly over the next hill, accurately gather information, and engagingly retell it. Historians have pieced together that the same basic news values have held constant through time.”  Ur The elements of journalism, introduction s. 1.

Hur är relationen mellan gammelmedia och de sociala medierna? 

Gammelmedia: tidning, radio och TV

Sociala medierna: diverse forum på internet (twitter, facebook, bloggar etc.).

Att få en papperstidning levererad i brevlådan varje morgon ansågs troligen vara väldigt snabbt och smidigt för X antal år sedan. Detsamma när radio kom och senare televisionen. Dock finns det ju en viss tvekan bland oss kring hur snabbt och smidigt vi anser dessa tre saker (radio, TV och tidning) vara i dagens samhälle. Tidningsbranschen svettas i dessa tider. Färre människor väljer att prenumerera på de föråldrade(?) papperstidningarna. Dock tror jag inte att intresset för nyheter och information har minskat. Tvärtom. Många av oss har helt enkelt bara tagit oss vidare till internet, där tidningar och nyheter finns att ta del av (delvis gratis).

Spontant är jag inte säker på att ”problemet” med gammelmedia är att det inte är tillräckligt snabbt, smidigt eller modernt. Nyheterna är ju tillgängliga för oss när vi sitter i fåtöljen framför TVn, när du kör bil och lyssnar på radio och var du än är om du har en smartphone (och Wi-Fi/4G/3G/E/G eller något som helt enkelt får webbläsaren eller ”appen” att ladda). Att vi omfamnar alla dessa forum tror jag helt enkelt på grund av att vi allihopa är en enda stor grupp ”tyckare”. Vilket jag tycker att väldigt bra, så här i demokratins anda. Vi var kanske inte mindre tyckare för 100 år sedan. Skillnaden då vara att de enda som kunde ta del av dina åsikter var de som kunde höra din röst när du pratade. Alternativt att du valde att skriva en bok, eller ”tycka till” via en insändare i den lokala tidningen.

Men vad händer om tyckandet blandas ihop med journalism? 

Bill Kovach och Tom Rosenstiel har i boken TEoJ skrivit ner tio punkter kring journalistik (s. 5). Fjärde punkten lyder:”Its practitioners must maintain an independence from those they cover.”

Är det då fel att driva en blogg för propagandasyften? Självklart inte. Men att ha en blogg och där framföra sina åsikter kring saker och kalla det för journalistik eller objektiva nyheter är däremot något som kanske inte går lika bra ihop. Angående propagandasyften kan detta kopplas till den andra punkten i TEoJ: ”Its first loyalty is to citizens.” Att driva en politisk blogg eller ett forum som kanske även är kopplat till ett parti och kalla innehållet för objektiv journalistik är alltså något som verkligen inte är objektiv journalistik. Ett partipolitiskt forum driver är alltså varken oberoende eller har sin lojalitet till befolkningen. Dock behövs självklart dessa forum för att sprida och dela åsikter, för att diskutera och helt enkelt sprida information. Men det är inte journalistik (åtminstone om jag förstått det hela rätt).

Men om en arbetande journalist har en blogg på fritiden. Är inte det en tillräcklig trovärdighetsstämpel?

Tidigare i år fälldes en pedagogikprofessor på Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping för ”vetenskaplig oredlighet”. Han hade under lång tid varit redaktör och ansvarig utgivare för en tidning kallad Didaktisk tidsskrift där flera forskare publicerat vetenskapliga texter och tack vare detta eventuellt kunna ta ett kliv uppåt på karriärstegen. Problemet var att nästan inga av texterna som publicerats i tidskiften hade granskats av ett redaktionsråd. Texter som läsare och forskare tidigare trott varit granskade av experter väger plötsligt inte lika tungt längre. Kan man fortfarande hänvisa till dessa texter som trovärdiga källor?

Läs mer om pedagogikprofessorn här:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vetenskaplig-oredlighet-pa-hogskolan_8998046.svd

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/02/11/pedagogikprofessor-falld-oredlighet

http://www.jonkopingsposten.se/artikel/22796/skandal-pa-hogskolan

På likande sätt är det i exemplet med journalisten som driver en blogg på fritiden. Personen är kunnig, han/hon/hen vet hur man formulerar sig, gör research osv. Men då han som privatperson inte har ett redaktionsråd eller någon sorts grupp av granskare är trovärdighetsstämpeln inte fullt lika tydlig. Det är det som är det farliga när du och jag som medborgare gräver ner oss i alla dessa otaliga forum och gottar oss bland alla dessa otaliga åsikter och börjar tro att allting är sant, framluskat genom objektiv journalistik. På s. 120 i TEoJ skriver författarna så här: “The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism.”

Personligen anser jag att det skapar en slags omedveten förvirring och frustration i hjärnan med alla dessa självsäkra kommentarer och texter som skriker absolut sanning men som egentligen snarare är mer en personlig åsikt (som kan vara antingen falsk eller sann). Självklart har vi rätt att tycka och tänka (och det ska vi också göra). Men med en åsikt eller en kommentar borde det väl också komma ett ansvar från personen? Rätten at kommentera, ansvaret för kommentaren. Det kan kopplas till den tionde punkten i TEoJ (s. 6):”Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.”

Vidare kan den tionde punkten innefatta de friheter och skyldigheter vi har kring hur vi hanterar information och nyheter. Om tidningar, TV och radio väljer att inte offentliggöra en persons identitet – har då en bloggare rätt att offentliggöra personens identitet? Att som bloggare eller tyckare bland forum enbart ha en massa friheter och rättigheter men inga skyldigheter anser jag låter absurt. Oerhört absurt.

Så vad händer med journalistiken i det nya mediesamhället?

Jag anser att gammelmedia behövs och jag anser att de sociala medierna behövs. Förhoppningsvis kommer de båda parterna att kunna upptäcka flera positiva samarbetsmöjligheter. Problemet är kanske helt enkelt att vi försöker få gammelmedia att bli som de sociala medierna och kanske även tvärtom. Kanske det helt enkelt är som att sitta vid matbordet med en kniv men försöka att få den att vara en gaffel. 

David G 

Blogguppgift C: När blir journalistik fiktion?

Hur sanningsenlig måste en författare vara i ett reportage? Spontant skulle jag säga att det han eller hon skriver enbart ska vara sant. I alla fall om man utger det för att vara journalistik, oavsett om det står i tidningen eller är en bok. Men något som fick mig att börja fundera är hur synen på detta är inom filmbranschen. Där är det inga större debatter som skapas över att någon karaktär är utbytt eller liknande. Skillnaden ligger kanske i att en film oftast är "baserad på en sann historia". Men när det bara står "en sann historia" då? Även om det skulle göra det på omslaget så blir vi inte överdrivet arga när vi upptäcker att Patch Adams flickvän inte blev skjuten och att de senare gifte sig i verkligheten. Däremot blev hans bästa kompis skjuten och dog. I filmen "A beautiful mind" är huvudpersonen fru genom hela hans kamp mot sin schizofreni. I verkligheten skiljdes de och blev tillsammans igen senare.

Varför stör vi oss inte på detta? Ett svar kan vara att det är regissörer och manusförfattare som gör filmer inte journalister. Deras strävan efter att återberätta allting korrekt kanske inte är lika viktigt som att göra en bra film? Vi kan poängtera att de exempel jag skrivit handlar om en sak som inte är sann och inte en hel film. Kommer det kanske bli lika accepterat med böckers innehåll i framtiden? Om man ser till debatten som bildades kring Liza Marklunds bok "Gömda" är det ju inte så i dagens samhälle i alla fall. Nedan följer ett utdrag från en annan bok där man också skulle kunna föra diskussion kring sanningshalten.

Det enda han tänker är att det måste komma en polisbil. Då skulle han kunna öppna bakdörren till taxin, hoppa ut och skrika på hjälp. (…) Trots att han har gett dem alla pengar han lyckats få ihop, trettioniotusen kronor, vägrar de släppa honom. Minst hundratusen ska de ha – annars skjuter de honom, har de sagt och garvat. Som om det inte räcker har han fått känna på hur det känns att ha två knivar hårt tryckta mot halsen. Nu tänker de föra honom till ett annat ställe på andra sidan stan. Vad som ska hända där har han ingen aning om. Men han vet att killen bredvid honom är rejält påtänd på kokain och något annat och har både kniv och pistol på sig.

Läckberg? Connely? Grisham? Den citerade texten känns som hämtad från någon av de nämnda författarnas deckare eller thrillers. Men det är fel. Texten finns att läsa i prologen till boken ”svensk maffia – en kartläggning av de kriminella gängen”, skriven av Lasse Wierup och Matti Larsson. Händelsen, som skedde i Uppsala, är återberättad av mannen som hölls fången i taxin.

Främsta anledning till att jag valde att läsa den här boken var för att vi redan hade den hemma och jag skulle då varken behöva köpa eller låna boken. Självklart kan det tilläggas att jag även valde boken av intresse. Spara pengar och få studiemedel för att läsa en bok jag gärna velat läsa – väldigt bra kombination.

Jag upptäckte dessvärre ganska snabbt, efter att ha dammat av boken och läst några sidor, att detta var ”svensk maffia – fortsättningen”. Skriven av samma två författare, men fel bok. Resulterade därför i att jag gick och köpte den rätta boken – endast 79 kronor för läsning på 371 sidor.

Ursäkta, nu kommer vi ifrån ämnet och börjar prata om ekonomi och konsumtion istället. Tillbaka till Sveriges organiserade brottlighet.

Jag upplever att målet med boken är att Weirup och Larsson vill upplysa det svenska folket om vad som faktiskt händer i Sverige. Just ”upplysa” känns som ett nyckelord för hela boken. Innan jag började läsa boken var jag misstänksam kring om boken skulle vara som Gudfadernfilmerna, där man nästan själv vill vara en bland de kriminella. Men när jag började läsa boken fick jag ingen större känsla av glorifiering inom gängkulturen. Jag anser heller inte att författarna hamnade i det andra diket och skrev som om det vore poliser. Jag upplever att det reportrarna Weirup och Larsson strävar efter är just att kartlägga den kriminella gängvärld som finns i Sverige. När man läser boken ligger ofta fokuset i att de helt enkelt återberättar vad de får reda på.

Det imponerande är sedan hur de valt att använda allt sitt insamlade material. Genom bra kapitelindelning av gäng är det lätt i hitta sig fram i boken om du exempelvis behöver gå tillbaka till något du redan läst, och enligt mig kommer du vilja göra det. Inte för att författarna skriver ostrukturerat, utan för att du upptäcker hur de utformat boken som ett enda stort pussel där man kan hitta kopplingar åt alla möjliga håll i den undre världen.

Allt mer kommer vi nu in på utformningen och skrivsättet i boken. Till stor del är boken ett typiskt exempel på ”new journalism”, då författarna väljer att använda det insamlade materialet på ett intressant sätt. Hur man själv nästan tar sig för armen när man läser om hur en tidigare medlem inom Hells Angels supportergrupp får sin tatuering borttagen med slipmaskin. Eller Leon, torpeden från Bosnien-Hercegovina, som när han är ung ser sin pappa bli mördad och senare i livet förklaras allvarligt psykiskt störd. Som läsare pendlar man från känslan av att läsa en tung thriller, till att vid ett annat ställe i boken få empati för personen som egentligen bara ville känna tillhörighet.

Boken stämmer in på det Jan Gradvall skriver om ”new journalism”: Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel.

Om jag nu inte blandar samman olika betydelser så handlar Svenska maffia – en kartläggning av de kriminella gängen om litterär journalistik. Då boken är en kartläggning av Sveriges organiserande anser jag inte att de skulle fylla någon funktion om författarna skulle vilja ändra på fakta, då vi som köper boken troligen gör det just för att få insikt i den verkliga kriminella världen. På detta sätt för man alltså då det bästa av två världar som författaren Marc Weingarten skulle säga : ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact” – det bästa av två världar.

Personligen stämmer även jag in på denna mening då boken jag läst, som är journalistik skriven på ett skönlitterärt sätt, är klart mindre ansträngande att läsa än om det funnits en lång forskarstudie som skulle hetat något i still med ”den organiserade brottslighetens framfart i Sverige”.

Blogginlägg B - Etik

Vid publicering är ofta trygghet endast frontordet medan nyfikenheten gömmer sig bakom

Tidningar vill ha läsare, TV vill ha tittare, radio vill ha lyssnare – och alla tre vill ha mer av sin sort. Vid en nyhet vill man skapa ett så stort intresse som möjligt. Ju mer detaljer i tidningen kring händelsen desto mer spännande för läsaren som nästan får känslan av att han läser en Grisham-thriller och inte en nyhetsartikel. Men inom media handlar det inte bara om de olika friheterna i som finns i Sveriges grundlag. Inom medievärlden har det skapats en etik om vad som publiceras och vad som inte borde publiceras kring nyheter och händelser. Men dessa ”spelregler” är också något som skapar debatt. Hur mycket får man publicera i en nyhetsartikel?

I boken Reporter – en grundbok i journalistik skriver författaren Björn Häger så här:

”Människans etnicitet, nationalitet, religion, sexuella läggning och liknande ska inte framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.” (s.270)

I en sändning i Medierna i P1 (2009-01-31) tar de upp en händelse i Sverige då en man blev mördad och hur tidningar valde att publicera olika mycket information kring händelsen. Det visade sig att mannen var homosexuell och att de två misstänka personerna var muslimer. En av dem hade en blogg där han bland annat uttryckt sin negativa åsikt kring homosexuella. Polisen uttalade sig dock om att de inte misstänkte något hatbrott, däremot hade det inte uteslutits.

Sydsvenskan valde att publicera mordet och att det fanns misstänkta men nämnde inget om att de mördade var homosexuell eller att en av killarna hade en blogg med ”extrema” åsikter, bl.a. om homosexuella. Aftonbladet gjorde däremot totala motsatsen: alla detaljer skulle med i artikeln. Här handlade det om två muslimska extremister varav den ena hade en hatblogg och att dessa två gett sig på en homosexuell man (nästan så att läsarna skulle känna att de läste en thriller). All denna information publicerades trots att polisen uttryckt att de inte misstänkte hatbrott. Så vilken tidning gjorde rätt? Eller gjorde båda rätt? Eller båda fel?

Vidare på i Björn Hägers bok stå det så här:

”’framhäv inte’ innebär att etnicitet, nationalitet och tidigare nämnda inte bör göras till huvudsak. Att enbart nämna det är en annan sak.”

Personligen skulle jag säga att Aftonbladet gjorde religion och sexuell läggning till huvudsaken, och mordet länkade dem samman. Jag anser att Aftonbladet drog ut svängarna klart för mycket, men kan man fundera på om sydsvenska drog ut svängarna för lite? Nej, jag tycker inte det. Enligt ovan citat hade Sydsvenska kanske kunnat dela mer information, men samtidigt hade det nog varit en svår balansgång att nämna religion och sexuell läggnig utan att människor skapar förutfattade meningar om saker som kanske inte stämmer. Tänk om de två killarna skulle vara oskyldiga! Spontant känns det då bättre att vara på den säkra sidan med publicering av information.

Ett exempel på en person som det skrevs mycket om men som senare visade sig vara oskyldig var ”35-åringen” (som han kallades då) som var skäligen misstänkt för mordet (dvs ”svagt” misstänkt ungefär) på dåvarande utrikesminister Anna Lindh. Information lades ut om hur han bl.a. var fotbollsfanatiker i ett visst lag och även tidigare dömd för ca 50 brott. Tillräckligt publicerades för att åtminstone vissa skulle kunna räkna ut vem den mordmisstänkte var. Till försvaret sa människor att detta handlade om ett ministermord och att det då är annorlunda. Men senare visade det ju sig att han var oskyldig till mordet! ”Ajdå”, tänkte kanske en del inom medievärlden då...

”35-åringen” stämde senare bl.a. Sydsvenskan och Expressen för de publiceringar de gjorde om honom när han var mordmisstänkt. Båda tidningarna friades dock helt och hållet. (http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2012/12/35-aringen-vann-och-forlorade-i-hd-i-dag/)

Och juridiskt sett var det alltså inte emot lagen med de publiceringar som gjordes. Men var det etisk och moraliskt okej att göra det? För oss läsare blir det som tidigare nämnt mer intressant och en större fascination skapas ju mer detaljer som publiceras. Men på vilket sätt måste vi som läsare veta det? Är det för att känna oss trygga?

Journalisterna i Sverige anser inte att man ska publicera mer än vad man redan gör, däremot är ”svenska folket” förespråkare till detta. Är det då trygghet det handlar om – eller handlar det helt enkelt om nyfikenhet och att vi bara vill få ett större intresse och spänning i läsningen.

Jag anser inte att du och jag hjälper en person att assimileras in i samhället och bli en ”bra” medborgare om vi suktar efter alla saftiga detaljer kring händelser. Visst, det skapar en trygghet att publicera namn på ”den” och ”den” gärningsmannen. Men, naivt nog, vill jag hellre att Sverige ska sträva efter att skapa en trygghet i Sverige där vi kan tänka gott om andra och energi läggs på att ta fast och döma kriminella för att sedan lägga de stora resurserna och energin på att hjälpa dessa bort från återfall och deras gamla liv. Sedan är det en annan sak att bl.a. pressforskare Stig Hadenius inte skulle hålla med mig kring det publicitetstänkandet då han förespråkar trygghet genom mer publicering av gärningsmäns identitet.

Jag antar att definitionen kring ”trygghet” är olika för oss. Att vilja kunna tänka gott om människor, eller att slippa fundera och istället kunna placera människor i fack för det de tidigare gjort – inte för hurdana de är nu. 

Amerikanare och fastedagar

Obama och 5:2.

Jag undrar vilka kopplingar du gjorde där. När du läste ”Obama” kopplade du nog åtminstone ”USA:s president”, och läser du löpsedlar eller umgås med kalorijägare kopplar du ihop ”5:2” med ”diet” eller i alla fall något som har med mat att göra.

 För vissa tar det stopp där. Lite andra kopplingar dyker upp i huvudet men man bryr sig inte så mycket mer, men att inte läsa löpsedlarna utanför mataffären är ju svårare än att ”missa elefanten på tre meter”. Kanske att den ointresserade då ändå lagt märke till ytterligare en sak kring Barack Obama: presidentens besök i Sverige förra veckan. Denna händelse har överöst hela medievärlden med tv-inslag, löpsedlar och flersidiga tidningsartiklar. Viktigt att tillägga är att detta gäller den svenska medievärlden. För medan presidentens besök i Sverige målades upp som en världssensation i svenska medier blev responsen (om det ens blev en respons) i vissa utländska medier snarare om varför ”världens mäktigaste man” besöker ett så obetydligt land som Sverige (som ju inte ens är med i NATO). Oavsett kommentarer var presidentens besök i Sverige ingen förstasidesnyhet.

I Sverige blev däremot känslan som sagt att detta var en världsnyhet värd all den publicitet den fick. Och är det så konstigt?

Hur obildad och ointresserad man än är så vet människor att USA är stort och mäktigt och att därför även USA:s president är stor och mäktig. Personer intresseras av nyheter de kan relatera till och på ett eller annat sett är USA något som mer eller mindre alla svenskar kan relatera till, om det så gäller politik, ekonomi, Hollywood, sport, Syrien eller Edward Snowden. Och det man kan relatera till kan man också ha en åsikt kring. Så hur lite man än vet om USA och Barack Obama är alltså denna händelse något som är värt att skriva om på 10-15 sidor i morgon– och kvällstidningarna. Nästa steg är om du väljer att läsa Expressen eller Aftonbladets rubriker och infallsvinklar.

Och nu över till 5:2-dieten. Denna diet då man äter någorlunda vanligt och nyttigt fem dagar i veckan och sedan fastar två skilda dagar i veckan. Blixtsnabbt har 5:2 spritt sig och tagit svenska folket med storm, och även här hopar sig löpsedlarna. I matväg målas det upp som något storslaget och som revolutionerat tänkandet kring mat.

Men på vilken nivå ligger egentligen den här ”nyheten”? Något intressant är att grundaren bakom 5:2-dieten, Michael Mosley, var på besök i Sverige för inte så länge sedan. Man tänker att det borde varit fullt pådrag bland tidningarna. Men nu blev så att tiden för besöket inföll samma dag som en viss Barack Obama besökte i Sverige, och 5:2-gurun hamnade i skymundan.

Om man återkopplar till de svenska kvällstidningarna så funderar jag om människorna på de olika redaktionerna vid något tillfälle satt ner i ett möte och diskuterade om vad som skulle täcka tidningens framsida och löpsedel den 4 september – ”USA:s president och kanske världens mäktigaste man besöker Sverige” eller ”Mannen som kommit på ett nytt sätt att äta mat kommer till Sverige”.

Visst, jag kanske inte var objektiv nu. Och människor vill läsa det som kan kopplas till dem själva. På mitt jobb blev samtalet kring Obamas besök ingen större diskussion. Vad jag minns pratades det om alla brunnslock som var tvungna svetsas igen inför besöket. Däremot har 5:2-dieten varit ett återkommande samtal senaste veckorna, något som nämnts nästan dagligen. Men så är det också två personer på jobbet som äter utifrån just 5:2-dieten.

David G